.

Ja, så var det isgata utanför.. Känns mindre roligt.
Cricke jobbar 12-timmars så jag måste ge mig ut med Dywisen lite då&då.
Igår kväll gick jag även kvälls promenaden när Cricke somnat,
och jäklar, var inte dirket beredd på underlaget.
Gick en liten bit, sen kände jag hur vänster benet bara gled isär,
så där är jag, halvvägs ner i spagat och har ingen aning om hur jag ska ta mig upp..
Lyckligtvis var jag rätt nära kanten så högerfoten kunde jag flytta till "fast mark",
(snön), sen fick jag sakta gå ner på knä för att sedan resa mig upp.
Måste tillägga också att jag hade händerna i marken hela tiden..
Tacka fan för att det var mörkt så jag kunde hålla på o krångla ifred.
Men det är riktigt obehagligt,
speciellt när jag har fruktansvärt ont i "benet mellan benen" redan innan.
Och gå o spänna hela kroppen hela tiden känns inte heller bra.
Så nu får det antingen börja snöa utav bara den, eller helst av allt kan skiten smälta bort helt.

Dywa är oftast väldigt snäll att gå med,
men möter vi en hare eller något annat djur så sticker hon.
Då har jag inte något att sätta emot, det är ända 43 kilo muskler jag har att göra med.
Jag orkar henne inte i vanliga fall, så nu när jag är höggravid har jag inte en chans!
Samtidigt får jag skuldkänslor för att vi bara går korta svängar.
Men jag kan inte gå långt, det gör för ont helt enkelt..
Får ta igen det sen, med långa barnvagnspromenader helt enkelt.



Dywa kommer flygande över mig från en snö driva! :)